Varför har jag valt att jobba på Gustafssons Bil?

Det är enkelt. För mig handlar det om en grupp människor som gör skillnad för alla i sin omgivning.
Jobbar du på rätt plats?


I bilen när vi precis träffats pratade vi om livet och skapade framtidsplaner och visioner, till bakgrundsmusiken av våra favoritartister. Karriärer och stora drömmar. Många saker delade vi, främst passionen för entreprenörskap. Men två saker var solklara, Tobbe skulle aldrig någonsin jobba i familjeföretaget och vi två skulle aldrig jobba tillsammans. Vad våra samtal lärt mig? Att aldrig säga aldrig.

Mitt namn är Johanna Hedlund och jag är entreprenör som senaste åren fått glädjen att dela mina vardagar tillsammans med det mest underbara gäng. Det här är berättelsen om hur jag träffade Tobbe och hur jag först kom i kontakt med Gustafssons Bil.

Det närmade sig slutet på mitt arbetspass på Shell när jag tittade ner på mobilskärmen som lös upp. Det var en sen kväll på hösten och jag hade precis börjat om att jobba efter en utlandsresa tillsammans med vänner och kusiner.

Där på skärmen stod ett namn jag inte kände igen, Tobbe? När jag öppnade upp fanns det två meddelanden. Det första ” Jag har aldrig svettats så mycket i hela mitt liv som när jag träffade dig!” jag rynkade pannan och tittade mig omkring. Var det ett skämt? Någon som drev med mig? Fortsatte sedan att läsa det andra meddelandet ”Nej, eller jo men det jag menar är att jag har aldrig varit så nervös när jag träffat någon förut.”. Jag hade aldrig fått den första aviseringen.

Handen på hjärtat så är det tur att jag aldrig fick det första meddelandet, då hade jag blockat honom. Timmarna det tog innan han skrev det andra meddelandet och kom till insikt att det han menade inte alls framgick i det han skrev, hade gjort att vi aldrig pratat. Tack Facebook för att er app strulade.

Profilbilden han hade var en bild från Bergteamets fikarum i Kiruna. Tobbe på bilden har rakat hår, mustasch med den största lössnusen du kan tänka dig och smuts utsmetat i halva ansiktet. Den kille som möter mig framför kassan inne på Shell? Han har det största leendet, yvigt krulligt mörkbrunt hår som sticker fram från kepskanten och inget skägg. Han var udda, han var annorlunda.

Nätterna spenderade vi så klart med att åka runt i en bil. De mil och timmar vi pratat, skrattat och lyssnat till musik i någon av våra bilar är för många för att hålla räkningen. Att han åkte iväg på jobb och vi inte umgicks på flera veckor var tufft. Men varje arbetsperiod hade han något som kallas friskift, en ledig dag för vila. Vila för honom innebar att sätta sig och köra 40 mil enkel väg, överraska mig mitt under mitt arbetspass. Allt för en stor varm kram och någon timme att prata mellan kunderna som kom in på jobbet. Nog för att kaffet var gott, och Kalles stora stolthet, men så gott var det inte att någon skulle köra 80 mil.

Han älskade skiftarbetet. När arbetsveckorna var avklarade väntade två lediga han kunde spendera dygnet runt i något av garagen. Han dök upp på jobbet med jämna mellanrum, för att köpa en kaffe eller energidryck. Sen vidare tillbaka till att skruva Mazda RX-7 eller skoter. Ville jag umgås någon av mina lediga dagar så sattes jag i jobb. Slita foliering, hämta och langa verktyg. Han ville gärna ha mig där men så långt från viktiga uppgifter som möjligt. Tålamod krävs förklarade han ofta, påminde så gott som hela tiden. Jag var ofta frustrerad – Kan du skicka mig specialmackapären? När jag räckte över vad jag chansat det kunde vara och fick ett asgarv till respons. Det tränade mitt tålamod mer än något annat. Tänk vad människan gör när den är kär.

Desto mer vi lärde känna varandra ju mer började han att utmana mig. Timmar och åter timmar i bilen, med Tobbe i förarsätet och mig tryggt vilande i passagerarsätet. Alla våra samtal utmynnade snart i att han utsåg sig själv till min personliga körskolelärare, eller som han själv skulle beskrivit det, min personliga racinglärare. För honom var det en gåta att jag klarat uppkörningen.

Jag kontrade alltid stolt med att jag minsann hade en kontrollant, en kontrollant som kontrollerade kontrollanten och en som utbildade sig till kontrollant med i bilen på min uppkörning. Tur det, för de pratade mest med varandra och missade en hel del av mina missar. Och jag kunde slappna av och fokusera på att köra betydligt mer än om det varit en person som satt tyst. Men Tobbe hade rätt, jag kände mig aldrig helt trygg med att köra. Istället var jag alltid tvungen att planera långt i förväg, memorera var jag skulle svänga.

Förutom de gånger han envisades med att lära mig sladda mitt i natten på övergivna parkeringar, tvingade han mig köra automat, som jag sagt att jag aldrig ska köra. Han tog mig med ut efter en ödslig landsväg innan han stannade vid en skogsbilväg och klev ur bilen. Han gick runt bilen och öppnade min dörr.

Lära mig köra automat tyckte han var extra kul för det skulle tydligen vara så löjligt enkelt. För mig innebar det en galet stresspåslag och det enda jag kunde tänka på var den där gången pappa i juli skulle köra oss tillbaka till skolan efter en fotbollsmatch på Umeå fotbollsfestival.

Bilen, en 7-sitsig med plats för flera i laget, hade Pappa lånat av en lagspelares förälder. Automat, som han aldrig tidigare kört. Jag kan se pappas blick framför mig än idag, när han upprepade gånger sökte kopplingen innan han kom på att den inte fanns. Lägg till att köra i en stad du inte är van att orientera dig i, en helg när människor från världens alla hörn också befinner sig på vägarna i Umeå. Jag kände precis som pappa när jag klev ut från passagerarsätet och med bultande hjärta gick med sakta steg runt bilen för att sätta mig i förarsätet.

Jag tittade över på Tobbe som nu också börjat skruva sig i passagerarsätet. För att beskriva min känsla, jag höll på att gå upp i molekyler. Men jag klarade det, tack vara Tobbe. Och idag kör jag allra helst automat. Han har fått mig att inse att jag kan så mycket mer än jag själv trott mig klara av. Precis som han gjort för så många andra i sin omgivning och på företaget.

När han utmanat mig med vardaglig körning så tar han det självklart steget längre. ”Nu ska jag lära dig att köra på riktigt!” säger han med en flin och slår på otaliga youtubeklipp. Varje kväll, efter några klipp, går vi ut till bilen. Han i förarsätet och jag bredvid. Har du någonsin lyssnat till någon och tänk att du inte hör ett ord vad han säger? Istället kan du inte slita blicken och fascineras av hur leendet täcker hela ansiktet. Hur glittret i ögonen lyser upp hela ansiktet. Precis så var det varje gång Tobbe intensivt berättade och förklarade vad han skulle visa på kvällens tur.

Han backar ut på gatan och vi beger oss ut på kvällens äventyr. Han väljer musik samtidigt som han berättar och förklarar. Visar skillnaden på hur han växlar eller hur han tar kurvan i rondellen. Hur små förändringar kan göra stor skillnad i kontroll i högre hastigheter. Jag älskar det, ju mer på gränsen desto bättre. Alltid på ödsliga platser. Men han nöjer sig med att visa och låter mig sitta kvar i passagerarsätet. Tur då att jag, ensam, spenderar många timmar i bilen längst ödsliga vägar och får gott om tid att öva och upprepa hans ord för mig själv. Bromsa, växla ner, håll jämn gas, styr och gasa lätt innan du trycker fullt. Om och om igen.

De bästa och värsta stunderna har vi spenderat i någon typ av fordon tillsammans. Första gången jag åkte i en bil som stoppades av polisen, tack vare dig. Ett liv utan att någon gång testa var gränsen går har aldrig funkat för oss två. Men den kvällen, några timmar efter att du hämtat ut din nya Mazda 6. I flera veckor hade du pratat om design och detaljer, tillbehör du kostat på bilen för att få den helt perfekt. Varenda sparad krona och många fler därtill hade du lagt ut.

Vi åker som vanligt runt men ikväll är du extra glad, du pratar i högt tonläge om detaljer du älskar och hur bilen beter sig efter vägarna. Då vaknar plötsligt sötsuget från personen i passagerarsätet, mycket möjligt att det var den elakartade versionen som krävde mängder PMS-choklad. Oavsett anledning så var det akut. Vi hade känt varandra några månader, Tobbe visste när det var allvarligt vid det här laget. Han viker av E4:an och börjar andas ut, nu är det snart över. – Vi är snart framme, hör jag honom säga och förstår inte varför han måste säga det. Jag kan se.

Vi viker in på parkeringsfickan och upp bakom oss rullar en polisbil med blåljus. Jag förstår ingenting, vi har inte kört för fort eller gjort något fel. Men så kommer jag ihåg, Tobbe skyndar sig att köra ner sidorutorna. För sent. Stressnivån i bilen ökar när han inser att han måste sitta i samma bil som mig i några minuter till utan att ha stillat mitt sötsug. Det är lugnt, ingen kom till skada. Böteslapp och ombesiktning. Glittret i hans ögon försvann en kort stund innan vi båda brast ut i skratt. Om du frågar Tobbe om det var värt det? Utan tvekan. Om du frågar mig? Tobbe har alltid valt ut alla tillbehör och detaljer till mina bilar, lagt otaliga timmar på att hitta rätt styling för at få bilen på mitt sätt.

Det var sjukt snyggt med toningen och vi båda visste att det var en tidsfråga innan han skulle behöva ta bort den. Kalkylerad risk och kortvarig lycka denna gång.

Eller den gången han köpte en lastbil för att hjälpa mig att rädda mitt företag. Plockade ut tjänstledigt hela sommaren, den första ledighet han någonsin skulle ha tagit. Den vi hade planerat att han skulle vara ledig med vår nyfödda dotter. Tobbe behövdes egentligen på företaget men jobbade istället gratis för mig och mina delägare. Vår nyfödda dotter älskade tack och lov att åka med ut på leveranser. Kanske inte det vanligaste att från fem dagar gammal hänga med sina föräldrar ut på jobb. Men så har vårt liv alltid sett ut. Vi gör det som krävs och vi gör det tillsammans med våra barn. Men enda anledningen att det var möjligt var tack vare de livlinor Tobbe hade på företaget.

De människorna som stöttade honom och såg till att hålla verksamheten igång så att han kunde göra allt och lite till för att hjälpa mig att rädda mitt. Det är sån han är. Det är den sambon, pappan, sonen och ledare han är. Jag vet med säkerhet att människor i din omgivning inte förstår hur mycket du har offrat av det mest värdefulla vi har, din tid, Tobbe. Vi vet båda att det finns människor som är skyldig dig det största tack någonsin för vad du hjälpte mig göra den sommaren. Men för mig räcker det med att veta att jag aldrig kommer stå ensam, oavsett vilka utmaningar jag kommer möta. Att du aldrig skulle låta någon du kan hjälpa stå ensam. Du är min stora förebild.

Spola fram 13 år från att vi första gången träffades och vi gör det vi sagt att vi aldrig ska göra, vi jobbar tillsammans. Och vi gör det tillsammans i familjeföretaget Tobbe köpt. Vi gör det sida vid sida tillsammans med det lag som byggts med noggrant utvalda under många årtionden.

Verkligheten för Tobbe, likt för många andra entreprenörer, kan enklast liknas med att dagligen lägga ett pussel där bitar magiskt försvunnit. Att driva företag är en dröm och lyx för honom. En lyx för att det är det enda han vill, göra något han älskar!

Att kunna göra det vi gör kräver mycket stöd från människor runt omkring. Tobbe hade aldrig kunnat lägga ner sitt hjärta och själ i verksamheten om det inte vore för våra föräldrar, syskon och närmsta vänner. Och det bästa, Tobbe är inte ensam med att göra precis det. Men varför gör vi alla då det? Vi är anställda, vi hade bara kunnat låsa igen och gå hem utan att tänka på jobbet. Vi hade kunnat känna efter på morgonen och tagit en ”vilodag”. Vi hade kunnat be kunden återkomma morgonen efter för att familjen väntar hemma vid middagsbordet och vi har egentligen stängt. Varför gör vi inte det?

När vi en kall februarimorgon 2021 kliver in på jobbet och börjar starta upp våra datorer inser vi att alla system ligger nere. Allt vi gör, allt vi arbetar med, kräver uppkoppling och tillgång till otaliga system. Förklaringen vår dåvarande IT-leverantör ger är att problemet snart är avhjälpt, en uppdatering är allt som krävs. Min magkänsla säger något annat. Men jag hade vid den här tiden också ett stort problem med katastroftänk. Efter att Tobbe ringt några samtal inser vi båda att jag tyvärr har rätt. En cyberattack. Jag känner mig ändå lugn, jag har varit med om samma sak i mitt gamla företag. Jag vet att det finns back-uper och att det går att rädda utan att betala lösensummor.

Då kommer en kalldusch som lär mig att ifrågasätta det mesta. De back-up:er som vi betalt under väldigt många års tid, de existerar inte. I det här läget hade vår IT-leverantör två val. Erkänna och be om hjälp att lösa det pågående problemet som lamslagit hela vår verksamhet, och många fler kunders verksamheter. De väljer istället alternativ två, undanhåller viktig information och ljuger oss rakt upp i ansiktet. Tack vare otaliga vakna nätter, samtal, mail och möten lyckades vi, som en av få, återfå våra system.

I dyningen av det försattes vår IT-partner i konkurs och lämnade många företag utan system och hjälp. När du väljer vilka företag du stöttar och samarbetar med, välj med varsamhet och följ din magkänsla. Tobbe har alltid tänkt att han anlitar experter för att göra det de är bra på så att vi kan fokusera på det vi gör bäst. Vi har lärt oss den hårda vägen att det tyvärr inte alltid funkar så.

I många fall kommer valet av din leverantör landa i specifika personer som vunnit ditt förtroende. André är den person som räddade oss, fanns vid vår sida och stöttade oss. Vid det här laget var vi inte ens kunder, han fanns ändå vid vår sida och hjälpte mig att förstå fakta så att jag kunde hjälpa vårt företag. Du är en förebild för oss alla och var en klippa för Tobbe och mig, denna gång. Och du vet såväl som mig att jag varit din största mardrömskund så jag hoppas att du tar åt dig extra mycket när jag säger att det företag som har förmånen att få dig som anställd med säkerhet inte förstår vilken vinstlott de dragit.

Samtidigt som det här sker har vår älskade Doris som tagit hand om alla bokföring gått i pension och vi har ersatt henne med ett företag. Tobbe anlitar en barndomsväns företag, ett person han ser upp till. När han pratar om den här personen är det med beundran över hur smart och framgångsrik han är. Beundran över allt han lyckats uppnå.

Några veckor passerar och nu är våra system uppe igen och vi kan arbeta som vanligt. Men Tobbe och Håkan märker snabbt att något är väldigt fel, inga siffror stämmer. Vi börjar utföra åtgärder, kapa kostnader. Men ju mer killarna kontrollerar våra rapporter och bokföringen inser de at det inte handlar om några enstaka eller små avvikelser. Det handlar om mångmiljonbelopp felaktigt inbetalt, felaktigt bokförda. Tobbe och Håkan stoppar arbetet, med då har redan flera månader passerat. Nu får istället de två lägga otaliga timmar att åtgärda och rätta till. Sena kvällar i flera månader. Då ska ni ha i åtanke att Håkan är gammal revisor och Tobbe älskar bokföring och har skött det månaderna innan. De vet vad du gör och trots det tar det så långt tid att rätta till alla fel.

Min gamla ekonomilärare Linda pratade alltid om ett enkelt uttryck, jag hör hennes ljus röst ljuda högt – Skit in och skit ut, det vet du Johanna! Med det menar hon att det är extremt viktigt att allt blir rätt, varje gång hela tiden. Utan rätt siffror kan du omöjligt fatta rätt beslut.

I det här läget uppstår en diskussion hemma vid köksbordet. Tobbe vet att vi bör ställa ett ersättningsanspråk och specificera vad deras misstag kostat oss. Han är otroligt besviken men känner att det kostat tillräckligt mycket tid och energi så han tar istället ett möte och lämnar det öppet för vännen at lägga fram en lösning. Han värderar relationen med barndomsvännen högre än att driva anspråket och lever enligt en regel att det är bättre ge människor frihet att visa vad de kommer göra än att kräva. Det blev en extremt dyr läropenning utan ersättning för vår del.

Det jag önskar högst av allt är att människor runt omkring oss verkligen ska se och förstå vem du är som person, Tobbe. Att du en dag ska kunna använda ditt karmakonto till att ta dig ett steg närmare din vision. Det förtjänar du.

Samtidigt som de här två incidenterna avlöser varandra bygger vi om hela vår bilhall. Ett nytt märke ska in, det är dags för Hyundai att göra entré. Vi sitter fast i ett NDA och får inte avslöja vad som är på gång att ske. Det jag kan avslöja är att Tobbe gjort allt, och mycket mer därtill, för att försöka hjälpa många han inte behövt inför det samarbetet.

När vi håller invigningen av vår nya lokal i november 2019 hinner vi knappt starta upp förrän larmen kommer. Den, för Tobbe, absolut värsta tiden i sitt liv. Covid19. Allt vad en normal vardag bestod av är ett minne blott. Alla branscher drabbas, vår är inte mer utsatt än någon annan. Företagandet blir sekundärt, människor världen över kämpar för sin överlevnad. Samtidigt är det ett enormt ansvar Tobbe bär. Han har en skyldighet som arbetsgivare att trygga allas vår anställning. En skyldighet att se till att alla vi har ett arbeta att kliva upp till dagen efter, för att försörja våra familjer.

Den enorma, obeskrivliga, respekt jag hyser för dig Tobbe, och alla er andra företagare, jag vet exakt vad ni fått genomlida och kämpa för att övervinna de senaste åren. För Tobbes och min del innebar det att tömma alla våra sparkonton, sälj aktier och satsa barnens sparande i företaget. Löner till anställda ska betalas, sen ska bilar köpas. Samtidigt som kunder, med rätt, stannar hemma och håller hårt i sina slantar.

Vi är lyckligt lottade att vi hade två livlinor, svärfar och vår säljchef Håkan. De var villiga att riskera sina besparingar när våra var slut. Att vi är många som tror på det vi gör och är beredda att riskera allt vi har, det värmer mitt hjärta. Vi är ett litet företag, vi har inte investerare med djupa fickor. Vi är ett företag som består av många entreprenörer som är villiga att satsa det mest dyrbara, vår tid.

På invigningen har Therese och jag tvingat Tobbe att hålla tal. Där står han och skämtar om de kommentarer han fått om sin viktnedgång. Lockar till skratt. Jag står med gråten i halsen och ögonlocken blinkande i en hög frekvens, kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Det vi alla på företaget gjort de senaste månaderna är något de flesta inte skulle klara. Att han rasat i vikt handlar inte om att vi i familjen lagt om våra matvanor eller att han börjat träna. Konstant stress och utmaningar utan andningspauser. Vi var många som vid den här tidpunkten balanserat på gränsen av vad vi klarar av. Tobbe, han är stolt över vad han och alla på företaget lyckats åstadkomma och övervinna. Allt handlar om vilka människor du delar din vardag med. Jag är glad att jag fått dela min tillsammans med de här människorna.

Om du läst så här långt kanske du undrar varför någon skulle vilja driva företag, varför utsätta sig för den press det innebär? Den frågan ställer jag med jämna mellanrum till Tobbe för att jag är nyfiken. Och för att jag tror att det är viktigt att påminna dig själv om varför du gör det du gör.

Efter ha levt med honom i snart 13 år vet jag med säkerhet att han behöver frihet. Frihet att utveckla, frihet att påverka. Varje gång jag ställer honom frågan landar han i samma svar. – Det är det här jag kan, det är det här jag älskar. För honom är det inte svårare än så.

Jag hoppas att du också kan leva ditt liv som Tobbe gör. Att du spenderar dagarna att göra sånt du kommer att minnas den dag du blir gammal med ett stort leende på läpparna. De stunder jag kommer minnas och uppskatta är mina kvällar och nätter framför tangentbordet.

När Tobbe och vår inneboende Henri från Frankrike åker för att hämta barnen på förskolan samtidigt som jag åker hem och snabbt slänger ihop en enkel middag. När vi dukar på bordet tillsammans och sätter oss ner. Vi pratar tre språk, försöker lära av varandra. Efter middagen sätter vi oss alla tillsammans och pysslar framför tv:n innan det är dags att borsta tänder och hoppa i säng. När jag får de stora och varma kramarna från barnen innan de går upp till övervåningen med pappa som ska läsa en godnattsaga.

Jag packar i diskmaskinen och diskar undan, Henri går upp och lyssnar på musik i sitt rum. Jag kliver i mina skor, drar på vinterjackan och smyger ut för att bege mig till jobbet. Låser upp bilhallen och möts av en dov musik och bilar i mörker, tar en kopp te och går vidare in till mitt skrivbord. Doftljuset tänds och jag känner hur ett lugn sprider sig i hela kroppen. Lurarna åker på och jag letar upp en första låt att börja kvällens arbetspass med.

Lycka för mig är kvalitetstid med familjen. Lycka för mig är när jag får sitta här framför tangentbordet med vetskapen att barnen sover tryggt och skönt hemma med Tobbe. Lycka för mig är att veta att Tobbe som jobbat en hel dag med olika utmaningar, som kommer plocka fram sin dator hemma och jobba så snart barnen somnat. Fått den bästa kvalitetstiden han kan få, att ha läst godnattsagor för dem. Det är det jag kommer minnas med glädje när jag blir gammal.

Jag får jobba med en udda och annorlunda Tobbe men också ett stort gäng lika udda individer. Vänner. För de människorna vet mer om mig än många andra. Jag vet att skulle jag någonsin behöva hjälp så finns alla där, på samma sätt som Tobbe och jag finns där för alla. Vi har gått genom extremt mycket tillsammans, mer än de flesta. Det finns inga andra människor jag hellre skulle stå sida vid sida med.

Tobbe, du är min stora inspiration och jag hoppas att du förstår hur viktigt du är för oss alla. Jag är evigt tacksam för allt du lärt mig och allt du gjort för vår familj, för alla oss anställda. Jag är otroligt tacksam att jag fick plats hos er alla när jag behövde stöd och stöttning för att hitta tillbaka till glädjen och passionen för entreprenörskapet och skapandet. Ni har gett mig allt och lite till!

Tack för att du är en förebild. Tack för att du är mänsklig och visar dig sårbar. Tack för att du är ärlig och omtänksam. Tack för att du alltid finns där när vi behöver dig. Tack till alla er som varit med på resan och som tror på samma saker som Tobbe och mig. Tack för allt ni lärt mig och all tid jag fått spendera att skratta tillsammans med alla er. Jag vet att ni får höra de ofta från våra kunder men jag vill ändå påminna er, NI ÄR BÄST!

Foto: Donna Richmond